Trots det blir jag aldrig riktigt kvitt känslan av att det nog har smugit sig in några tveksamma, självgoda resonemang i mitt tänkande, sådana som jag inte kommer åt eftersom som jag vägrar att erkänna dem för mig själv. Känslan – har jag konstaterat – är besvärlig och föder det lilla djuret som gnager på insidan, men så tänker jag att det är kanske så det måste vara. För att kunna ifrågasätta sig själv får man inte tappa sin inre rannsakare. Den är ett viktigt, nödvändigt ont.

Lustigt nog sitter jag idag, för första gången, utan denna känsla. Och det tack vare ett offentligt brandtal på temat min självgodhet och brist på ryggrad – framfört av någon annan.

För när okvädningsorden ven i luften var de inte baserade på kunskap. De var orden från en pamp uppfylld av sin egen förmåga. Så uppfylld, att diskussionen om att nya krafter behövs med jämna mellanrum, måste vara baktaleri. Lyssnandes till denna svavelosande moralpredikan insåg jag att vad jag hörde i stället var en vacker avslutning på år av funderingar kring att nytt blod behövdes på kritikerns plats.

Och visst kommer jag, som han bad mig, fundera över min ryggrad och framtid. Jag lovar att jag varje gång det känns tungt att dra igång en förändring, ska ta fram denna pärla till minne och allvarligt överväga om förändringen inte ändå är värd besväret.

Så det känns ovant. Att ha någon som saknar mig och menar det. Som längtar efter mig och som säger det. Som är kär i mig och visar det. Som vill vara med mig och inte vill släppa mig.

Det är ovant att sakna någon och längta efter någon när det är ömsesidigt. Att planera framtid tillsammans, kortsiktig så väl som långsiktig, med avsikten att leva tillsammans. Som uppskattar mig för den jag är och som är ömsint mot mig och tänker på små saker för att göra mig glad. Som lyssnar när jag flippar ur över skola eller jobb eller föräldrar. Som vill lära mig som hans värld och veta hur det fungerar i min. Som är förtjust i mina närmaste vänner (och de gillar honom benhårt också).

Det är ovant att känna att det är precis så här det ska vara.  Att inte måla fan på väggen. Inte förvänta  sig katastrof. Tillit och trofasthet och en önskan om att han snart kommer hem till mig helskinnad, solbränd och lycklig.

Ja, det känns. Det känns stort. Och samtidigt så obetydligt. Jag har inte firat något än. Mer än att få en tokoverload, sluta tänka som kulminerade i uppdagandet av att jag tankat dieselbilen med bensin. Mina favoritpersoner att fira med är båda borta. På samma sida jordklotet fast en bra bit ifrån varandra. Den ena i ett japanskt lab och den andra på vågor vid Snappy Rock’s i Australien.

Jag kan kalla mig jur kand nu. På riktigt. Allvaret sätter in nu. Det är dags att söka efter riktiga, kvalificerade jobb.

Så hur kan det komma sig att allt jag kan fokusera på nu är att få vara lugn och bara åka bort? Först Japan ett par veckor, sen Öland och sen Åre. Mars kommer att flyga mig förbi och innan jag vet ordet av så står jag där igen, vid ett skrivbord med papper om kontrollavgifter… Kanske handlar det mycket om att slippa just det där jobbet. Även om jag är jävligt bra på det.

Dags att konfrontera verkligheten. Jag reser mig motvilligt från kulturkrocken, går upp på mitt rum för att borsta tänderna och hämta medhavd Orreforsljuslykta och tar sedan hissen ned till receptionen för att lämna nyckeln. Efter modiga 18 timmar i landet som styrts av samurajer såväl som Muminpappan har jag nu listat ut en strategi för mitt bugande. Jag bugar helt sonika varje gång jag känner för att le mot någon. Det fungerar ganska bra. Tror jag. Så sjavar jag iväg mot min tillfälliga arbetsplats.

Det är lättare att hitta än jag trott. Delvis eftersom det är svårt att gå fel i de utgrävda snögångarna, dels eftersom stanken av lab och lösningsmedel slår emot mig redan utanför byggnaden. Jag kommer med andra ord att komma hem som ett lallande fån. Väl inne bjuds jag på kaffe, får en genomgång av sisådär femton papper som ska skrivas under i en viss ordning och går en rundvandring på labbet som genast ger mig en skenande thinner-huvudvärk. Väl hemma går jag omedelbart i däck i min precis-lagom-men-inte-längre säng.

Sammantaget är alla mina nya vänner mycket omtänksamma, mycket artiga och av oklar anledning (kanske lösningsmedlet?) vansinnigt kompetenta när det gäller att skriva och läsa engelska, men helt hopplösa så fort det gäller att prata. Jag har alltid undrat vem som tillverkar japanernas föredrag på olika konferenser, och nu vet jag. Det gör de själva innan de inser att de ska uttala alla orden också. En pinsamhet är att de alla har lagt sig till med att sörpla och smacka vansinnigt ljudligt så fort de ska stoppa i sig något mer svårhanterligt än ett äpple. Äckligt. Det pinsamma med detta är att jag tycker att det är så vansinnigt motbjudande att jag på allvar tappar matlusten och funderar på att strypa dem allihop. Man kan ju i och för sig undra vad de anser om mina vanor… Men, men. Trots smackanden verkar det vara ett gäng jag kommer att gilla, bara jag blir snabb nog på att skriva lappar när jag behöver kommunicera.

Dags för nästa störtdykning in i eterångorna

Andra spännande saker på utvärderingshimlen är att om man utvärderar hur ofta svenska statens sällan sluga riksdagsledamöter i grupp kramar sin snuttefilt, i stället för att faktiskt se monstret i vitögat och utöva någonting som kan ge en ursäkt för att vi har en parlamentarisk demokrati, genom att lyssna på det oberoende granskningsinstitut som det tog så lång tid för dem att skaffa sig att EU fick gripa in, så kan man komma fram till att de gör det typ lika ofta som de lyssnar på sina egenhändigt ihopknåpade förslag.

Man kan tycka det vara orimligt att utvärderingssamhället på detta sätt orsakar den roligaste av paradoxer – att myndigheten riksdagen skaffade sig för att genom utvärdering säkerställa den goda statsförvaltningens effektivitet får lov att betraktas som inneffektiv. Vem vakar över övervakaren?

Kanske kan man konstatera att man går en lysande framtid till möte. Med så många som vill ha utvärderingar utan att bry sig om vad som står i dem ligger jag i pipen för 2010-talets ”Jag startar en sajt på nätet, vill du pröjsa för lite reklam”-miljonärskap. (Miljardärskap om jag kan tubba någon att översätta mina generiska utvärderingar till exempelvis kinesiska)

Fast sinnes slås ju ner av att jag just har utvärderat en utvärdering gjord av den goda oberoende statsgranskaren och om 13 timmar ska stå för att antingen inte begriper ett dugg av utvärderingsforskningen eller kanske ännu lite troligare – att han inte gjorde det. Man får liksom inte ( i alla fall inte i högre akademiska sammanhang) skriva Bajs som svar på hur kvaliteten var på en utvärdering från högsta ort. Inte ens om man klart definierar kvaliteten enligt konstens alla regler och dessutom tydligt redogör att man kommer bedömma sina ”värdekriterier” på skalan Bajs, Funkar för Janne Josefsson, Trovärdigt – där bajs är att man inte får rätt på nått, FfJJ är att man har koll på vad som var det huvudsakliga syftet med det som man utvärderar men allt annat är tyckeri och trovärdigt är allt annat. För skriver man Bajs raserar man fundamentet som vår representativa demokrati vilar på. Trots att ju mer man ägnar sig åt studiet av samhället och sanningen desto mer börjar man misstänka att bajs vore en tryggare grund att basera systemet på en skock utvärderare.

Allvarligt talat är inte detta det absolut senaste. Det absolut senaste är att jag till en oändlig rad utvärderingsmodeller; helsystemutvärderingen, måluppfyllelsutvärderingen, bieffektsutvärderingen, programlogiken, processutvärderignen, den kvalificerade uppföljningen (ja, den anses av vissa vara en utvärdering) uppföljningen (nej, den är faktiskt för metodologiskt okomplicerad för att få vara utvärdering), Brukarutvärdering, Den Mållösa (eller målfria om man så vill) utvärderingen, intressentmodellen, Produktivitetsutvärderingen, Själv(ut)värdering och den kanske hetaste av de alla just nu den TEORIBASERADE utvärderingen lägger……….”den kåserande utvärderingen”.

Till mina vänner i ankdammen, fellow utvärderarinnor, Sara och Åsa (troligtvis de enda som på allvar kan uppskatta en kåserande utvärdering):  Hell systrar, snart lägger galären ut!

 Och NÄR blev det så att man hittade ett – men endast ett – datum att umgås på… fram till April?

Nu fattar jag varför Sex and the City slog igenom så sjukt fett. Det hade inget att göra med snubbar, sex eller kläder. Eller ens N.Y. Det som satte sig hos alla brudar i ”30 nånting åldern” var helt enkelt den underbara förljugna drömmen om att kunna träffa sina tjejkompisar, närsomhelst… hursomhelst… Ah.. Frukostkaffe… Lunchdate.. Shopping och riktigt barhäng.. Bättre än sex. Och svårare att få till!

 Anyyyywaayys.. Jag saknar er.  Mycket. Men vill ni mig något så är jag i Härnösand och Sudan å kanske Kenya (om dom slutar slåss) den närmaste månaden så vi kan tyvärr inte ens dricka kaffe. 

Puss /lill g’, väry bizzy and impårtant

”Peca” - tillfällig, översexuell förbindelse som redan från början är förutbestämd att gå åt bängen.

”Önskesminka” -den fullständigt irrationella handlingen att med femminutersintervaller slösa på läppglans eller gradvis förvandla sig till partyclown i den fåfängliga tron att någon viss kommer att dyka upp eller något särkilt kommer att hända.

”Gravidhjärna” – inlärt vid anställningsintervju. Plötslig afasi, förvirring eller demens light i samband med viktiga uppgifter, tankar och kontakt med folk.

fortsättning följer…

JÄMSTÄLLDHET OCH KVINNORS RÄTTIGHETER

99% av världens förmögenheter ägs av män.

90% av inkomsterna i världen tillfaller män.

85% av världens pojkar går igenom grundskolan jämfört med 75% av flickorna.’

Män har 85% av platserna i världens parlament.

Fler kvinnor dör av våld i hemmet än de människor som dör i krig (väpnade konflikter).

Det är tre gånger så stor risk för en ung kvinna att smittas av hiv jämfört med en ung man.  

Källa: Sidas faktablad om jämställdhet

Hmmm. Är jag på rätt sida NU då? I desperata försök att komma in här har jag lyckats att

1: Skapa en alldeles egen blog (fullständigt onödigt – det skulle jag aldrig ha tid med och den skulle dö samma förvissnade utråkningsdöd som alla krukväxter som till dags datum har förirrat sig in i mitthem. En gång fick jag en kaktus att mögla. Möglig kaktus luktar illa. Om man petar sönder den) .

2:Försökt bryta mig in på god väns (en av de berömda 6 som ska veta nästan allt. Det tror jag vad jag vill om) blog.  Och..  

3: Fått sinnesutbrott och bryt på denna sida (skrek kn*lla jättehögt flera gånger på kontoret. Kändes rebelliskt och lite småhärligt farligt sådär. Coola jag, lixom!) eftersom jag inte fattar hur man kommer in, varför somligt är drafts och somligt publicerat eller hur man hittar runt.

Och grejen är ju att jag inte ÄR någon teknikidiot, egentligen. Inte totalt i alla fall. Därav drar jag slutsatsen att det här blogverktyget är ett såkallat b*jsverktyg. Fult är det också! Men… vad är väl en blog med 5 av ens allra bästa favoritpersoner i heeela vida världen..? Den kan ju vara tråkig… och trist.. och tråkig.. och, och alldeles, alldeles underbar!*

Så jag blir nog kvar ändå. För jag vet faktiskt nästan allt och ganska ung är jag, och dessutom luktar jag förfärligt gott (Enligt andra. På facebook. Men ändå!).

Püss/Lil’ G.

*Askungen hade uppenbarligen inte mycket koll på kommatering hon heller, men det gick ju bra ändå!