Jag tänker ofta på om jag gör rätt eller fel, om enskilda saker eller i största allmänhet. Diskuterar och ventilerar mina funderingar med andra, resonerar själv andra sidan.
Trots det blir jag aldrig riktigt kvitt känslan av att det nog har smugit sig in några tveksamma, självgoda resonemang i mitt tänkande, sådana som jag inte kommer åt eftersom som jag vägrar att erkänna dem för mig själv. Känslan – har jag konstaterat – är besvärlig och föder det lilla djuret som gnager på insidan, men så tänker jag att det är kanske så det måste vara. För att kunna ifrågasätta sig själv får man inte tappa sin inre rannsakare. Den är ett viktigt, nödvändigt ont.
Lustigt nog sitter jag idag, för första gången, utan denna känsla. Och det tack vare ett offentligt brandtal på temat min självgodhet och brist på ryggrad – framfört av någon annan.
För när okvädningsorden ven i luften var de inte baserade på kunskap. De var orden från en pamp uppfylld av sin egen förmåga. Så uppfylld, att diskussionen om att nya krafter behövs med jämna mellanrum, måste vara baktaleri. Lyssnandes till denna svavelosande moralpredikan insåg jag att vad jag hörde i stället var en vacker avslutning på år av funderingar kring att nytt blod behövdes på kritikerns plats.
Och visst kommer jag, som han bad mig, fundera över min ryggrad och framtid. Jag lovar att jag varje gång det känns tungt att dra igång en förändring, ska ta fram denna pärla till minne och allvarligt överväga om förändringen inte ändå är värd besväret.
