Jag är ovan, det erkänner jag. Det är sällan en man har sagt något ömt till mig och menat det. Jag är den som blir sviken, blir bedragen, blir dumpad på ett osnyggt sätt, alltid sätter dem före mig o s v.
Så det känns ovant. Att ha någon som saknar mig och menar det. Som längtar efter mig och som säger det. Som är kär i mig och visar det. Som vill vara med mig och inte vill släppa mig.
Det är ovant att sakna någon och längta efter någon när det är ömsesidigt. Att planera framtid tillsammans, kortsiktig så väl som långsiktig, med avsikten att leva tillsammans. Som uppskattar mig för den jag är och som är ömsint mot mig och tänker på små saker för att göra mig glad. Som lyssnar när jag flippar ur över skola eller jobb eller föräldrar. Som vill lära mig som hans värld och veta hur det fungerar i min. Som är förtjust i mina närmaste vänner (och de gillar honom benhårt också).
Det är ovant att känna att det är precis så här det ska vara. Att inte måla fan på väggen. Inte förvänta sig katastrof. Tillit och trofasthet och en önskan om att han snart kommer hem till mig helskinnad, solbränd och lycklig.
