Att ha en examen är inte lika…. stort (?) som jag trott. Eller är det jag som blivt avtrubbad av stress och tid?
Ja, det känns. Det känns stort. Och samtidigt så obetydligt. Jag har inte firat något än. Mer än att få en tokoverload, sluta tänka som kulminerade i uppdagandet av att jag tankat dieselbilen med bensin. Mina favoritpersoner att fira med är båda borta. På samma sida jordklotet fast en bra bit ifrån varandra. Den ena i ett japanskt lab och den andra på vågor vid Snappy Rock’s i Australien.
Jag kan kalla mig jur kand nu. På riktigt. Allvaret sätter in nu. Det är dags att söka efter riktiga, kvalificerade jobb.
Så hur kan det komma sig att allt jag kan fokusera på nu är att få vara lugn och bara åka bort? Först Japan ett par veckor, sen Öland och sen Åre. Mars kommer att flyga mig förbi och innan jag vet ordet av så står jag där igen, vid ett skrivbord med papper om kontrollavgifter… Kanske handlar det mycket om att slippa just det där jobbet. Även om jag är jävligt bra på det.
