Jag har fått en liten, gul lapp med texten ”continental breakfast”. Det visar sig vara inträdesbiljetten till en femtonrätters kulturkrocksbuffé med extra allt. Vad som ser ut som en omelett är mycket riktigt en sådan: min första sötade omelettsockerkaka. Utöver croissanter, juice, ägg och apelsinmarmelad hittar jag dessutom mini-mini-prinskorvar med sjögräs, burksparris och bönor i sjögräs, kanderad rosa ingefära, små, sura bär som jag skulle kunna äta ett kilo av och misosoppa som smakar himmel. Och nån sorts mycket tunn, strimlad pappkartong som jag avstår från. Korv med sjögräs känns till en början som en vansinnigt märklig kombination, men är antagligen inte underligare än fil och flingor. När jag ska skala mitt ägg tar det dock stopp. Ägget stretar emot och går till klibbigt anfall. Rått ägg till frukost. Jaha. Plötsligt förstår jag varför små soppskålar stod utplacerade precis bredvid fatet med ägg. Tur att det är sant att det här landet har fullständig koll på import av gott kaffe och att en espresso här eventuellt skulle kunna golva den mest luttrade sicilianska gudfader. Det kompenserar mer än väl för elaka, anfallande samurajsägg.
Dags att konfrontera verkligheten. Jag reser mig motvilligt från kulturkrocken, går upp på mitt rum för att borsta tänderna och hämta medhavd Orreforsljuslykta och tar sedan hissen ned till receptionen för att lämna nyckeln. Efter modiga 18 timmar i landet som styrts av samurajer såväl som Muminpappan har jag nu listat ut en strategi för mitt bugande. Jag bugar helt sonika varje gång jag känner för att le mot någon. Det fungerar ganska bra. Tror jag. Så sjavar jag iväg mot min tillfälliga arbetsplats.
Det är lättare att hitta än jag trott. Delvis eftersom det är svårt att gå fel i de utgrävda snögångarna, dels eftersom stanken av lab och lösningsmedel slår emot mig redan utanför byggnaden. Jag kommer med andra ord att komma hem som ett lallande fån. Väl inne bjuds jag på kaffe, får en genomgång av sisådär femton papper som ska skrivas under i en viss ordning och går en rundvandring på labbet som genast ger mig en skenande thinner-huvudvärk. Väl hemma går jag omedelbart i däck i min precis-lagom-men-inte-längre säng.
Sammantaget är alla mina nya vänner mycket omtänksamma, mycket artiga och av oklar anledning (kanske lösningsmedlet?) vansinnigt kompetenta när det gäller att skriva och läsa engelska, men helt hopplösa så fort det gäller att prata. Jag har alltid undrat vem som tillverkar japanernas föredrag på olika konferenser, och nu vet jag. Det gör de själva innan de inser att de ska uttala alla orden också. En pinsamhet är att de alla har lagt sig till med att sörpla och smacka vansinnigt ljudligt så fort de ska stoppa i sig något mer svårhanterligt än ett äpple. Äckligt. Det pinsamma med detta är att jag tycker att det är så vansinnigt motbjudande att jag på allvar tappar matlusten och funderar på att strypa dem allihop. Man kan ju i och för sig undra vad de anser om mina vanor… Men, men. Trots smackanden verkar det vara ett gäng jag kommer att gilla, bara jag blir snabb nog på att skriva lappar när jag behöver kommunicera.
Dags för nästa störtdykning in i eterångorna
