På väg mot Japan

Mitt första möte med Japan är tulldeklarationen, där de amerikanska standardformuleringarna om droger och olagligheter för sökerhets skull kompletterats med ”svärd”. Jag har inga svärd med mig. Jag får komma in. På väg mot ankomsthallen passerar jag en liten kur där inresande ska anmäla magont, diarreer och andra suspekta besvär. En kostymklädd man med munskydd sitter uppflugen på en pall helt befriad från magsjuka kunder. Jag är glad att jag slipper inställa mig till honom. Väl inne väntar japanerna. Artigare än på Marriott eller Nobellunch är de redo att hjälpa – ofta med ett ansiktsuttryck som om de egentligen undrar om jag kommit bort från min mamma på ICA Maxi. Hittar jag mitt anslutningsflyg? Har jag checkat om mitt bagage? Vet jag att det finns ett fik runt hörnet? Frmodligen samma beskyddande omtanke som fick resebyrån att finna det säkrast att inte släppa mig lös mellan olika flygplatser, utan istället boka en inrikestransfer på samma terminal, men åtta timmar senare. Gulligt, men lite störande.  Under ett toalettbesök (åtta timmar gör sitt) får jag ytterliagre bekräftelse på den japanska omtänksamhetn. Där bjuds på inte mindre än tre alternativ: vanlig, hål i golvet elelr med stjärtspolning. Jag sparar ävntyren till ett senare tillfälle. En dryg timme senare har jag insett att Hälsans Väktare i kuren ingalunda är ensam om sin mundering. Uppemot var tionde person jag passerar har liknande munskydd, även om jag inte är helt på det klara med om de vill skydda sig från mig eller mig från sig själva. Två poliser komemr fram med en kort bugning. De behöver pass och resehandlingar. Som extra polisutrustning bär den ene på en mycket söt, men antagligen rätt obehaglig vit stav med aprikosa gardintofsar. De antacknar noggrant vilket namn som är för- mellan- och efternamn och ber för säkerhetsskull om mobilnummer innan de avlägsnar sig med ytterligare en bugning. Ordning och reda. Kanske därför jag fick veta på planet att Japan är aaaabsolut säkert. Fem timmar senare avbryter jag en självpåtagen hungerstrejk och inlder jakten på mat. Killen i kassan ser ut som att det var preeciiiis mig han ville ha som kund. ”Fläsk i sötsur sås” säger jag långsamt på min bästa engelska och känner mig som en idiot. Killen ler önnu bredare och levererar puinnar och isvatten. Tre minuetr senare blönas jag med en märklig, men välsmakande hög ostekta Euroshopperfiskpinnar toppade med ett välstekt ägg. Skumt.