På väg mot Japan

Mitt första möte med Japan är tulldeklarationen, där de amerikanska standardformuleringarna om droger och olagligheter för sökerhets skull kompletterats med ”svärd”. Jag har inga svärd med mig. Jag får komma in. På väg mot ankomsthallen passerar jag en liten kur där inresande ska anmäla magont, diarreer och andra suspekta besvär. En kostymklädd man med munskydd sitter uppflugen på en pall helt befriad från magsjuka kunder. Jag är glad att jag slipper inställa mig till honom. Väl inne väntar japanerna. Artigare än på Marriott eller Nobellunch är de redo att hjälpa – ofta med ett ansiktsuttryck som om de egentligen undrar om jag kommit bort från min mamma på ICA Maxi. Hittar jag mitt anslutningsflyg? Har jag checkat om mitt bagage? Vet jag att det finns ett fik runt hörnet? Frmodligen samma beskyddande omtanke som fick resebyrån att finna det säkrast att inte släppa mig lös mellan olika flygplatser, utan istället boka en inrikestransfer på samma terminal, men åtta timmar senare. Gulligt, men lite störande.  Under ett toalettbesök (åtta timmar gör sitt) får jag ytterliagre bekräftelse på den japanska omtänksamhetn. Där bjuds på inte mindre än tre alternativ: vanlig, hål i golvet elelr med stjärtspolning. Jag sparar ävntyren till ett senare tillfälle. En dryg timme senare har jag insett att Hälsans Väktare i kuren ingalunda är ensam om sin mundering. Uppemot var tionde person jag passerar har liknande munskydd, även om jag inte är helt på det klara med om de vill skydda sig från mig eller mig från sig själva. Två poliser komemr fram med en kort bugning. De behöver pass och resehandlingar. Som extra polisutrustning bär den ene på en mycket söt, men antagligen rätt obehaglig vit stav med aprikosa gardintofsar. De antacknar noggrant vilket namn som är för- mellan- och efternamn och ber för säkerhetsskull om mobilnummer innan de avlägsnar sig med ytterligare en bugning. Ordning och reda. Kanske därför jag fick veta på planet att Japan är aaaabsolut säkert. Fem timmar senare avbryter jag en självpåtagen hungerstrejk och inlder jakten på mat. Killen i kassan ser ut som att det var preeciiiis mig han ville ha som kund. ”Fläsk i sötsur sås” säger jag långsamt på min bästa engelska och känner mig som en idiot. Killen ler önnu bredare och levererar puinnar och isvatten. Tre minuetr senare blönas jag med en märklig, men välsmakande hög ostekta Euroshopperfiskpinnar toppade med ett välstekt ägg. Skumt.

kåserande utvärdering

Att försöka bli professionell utvärderare är inte lätt. Efter att forskarna har utvärderat utvärderingen i samhället, konstaterar de att läget inte är helt gott. Till den rimliga användningen av en utvärderingen att informationen används till nått exempelvis ett beslut måste numera gemene man utvärdera om inte utvärderingarna används i t.ex legitimerande, taktisk eller rituell användning. De betyder i klartext att man inte är intresserad av informationen i utvärderingen utan att folk bryr sig så lite att det funkar att använda sig av det faktum att en utvärdering har skett alternativt accepterar en hänvisning till att utvärdering pågår som skäl att inte fråga mer. Den mest extrema formen är den rituella användningen som i princip innebär att så länge samhället bär runt på sin utvärderingssnuttefilt så lurar inget monster i mörkret.

Andra spännande saker på utvärderingshimlen är att om man utvärderar hur ofta svenska statens sällan sluga riksdagsledamöter i grupp kramar sin snuttefilt, i stället för att faktiskt se monstret i vitögat och utöva någonting som kan ge en ursäkt för att vi har en parlamentarisk demokrati, genom att lyssna på det oberoende granskningsinstitut som det tog så lång tid för dem att skaffa sig att EU fick gripa in, så kan man komma fram till att de gör det typ lika ofta som de lyssnar på sina egenhändigt ihopknåpade förslag.

Man kan tycka det vara orimligt att utvärderingssamhället på detta sätt orsakar den roligaste av paradoxer – att myndigheten riksdagen skaffade sig för att genom utvärdering säkerställa den goda statsförvaltningens effektivitet får lov att betraktas som inneffektiv. Vem vakar över övervakaren?

Kanske kan man konstatera att man går en lysande framtid till möte. Med så många som vill ha utvärderingar utan att bry sig om vad som står i dem ligger jag i pipen för 2010-talets ”Jag startar en sajt på nätet, vill du pröjsa för lite reklam”-miljonärskap. (Miljardärskap om jag kan tubba någon att översätta mina generiska utvärderingar till exempelvis kinesiska)

Fast sinnes slås ju ner av att jag just har utvärderat en utvärdering gjord av den goda oberoende statsgranskaren och om 13 timmar ska stå för att antingen inte begriper ett dugg av utvärderingsforskningen eller kanske ännu lite troligare – att han inte gjorde det. Man får liksom inte ( i alla fall inte i högre akademiska sammanhang) skriva Bajs som svar på hur kvaliteten var på en utvärdering från högsta ort. Inte ens om man klart definierar kvaliteten enligt konstens alla regler och dessutom tydligt redogör att man kommer bedömma sina ”värdekriterier” på skalan Bajs, Funkar för Janne Josefsson, Trovärdigt – där bajs är att man inte får rätt på nått, FfJJ är att man har koll på vad som var det huvudsakliga syftet med det som man utvärderar men allt annat är tyckeri och trovärdigt är allt annat. För skriver man Bajs raserar man fundamentet som vår representativa demokrati vilar på. Trots att ju mer man ägnar sig åt studiet av samhället och sanningen desto mer börjar man misstänka att bajs vore en tryggare grund att basera systemet på en skock utvärderare.

Allvarligt talat är inte detta det absolut senaste. Det absolut senaste är att jag till en oändlig rad utvärderingsmodeller; helsystemutvärderingen, måluppfyllelsutvärderingen, bieffektsutvärderingen, programlogiken, processutvärderignen, den kvalificerade uppföljningen (ja, den anses av vissa vara en utvärdering) uppföljningen (nej, den är faktiskt för metodologiskt okomplicerad för att få vara utvärdering), Brukarutvärdering, Den Mållösa (eller målfria om man så vill) utvärderingen, intressentmodellen, Produktivitetsutvärderingen, Själv(ut)värdering och den kanske hetaste av de alla just nu den TEORIBASERADE utvärderingen lägger……….”den kåserande utvärderingen”.

Till mina vänner i ankdammen, fellow utvärderarinnor, Sara och Åsa (troligtvis de enda som på allvar kan uppskatta en kåserande utvärdering):  Hell systrar, snart lägger galären ut!

Sex and the City och andra Vuxendrömmar..

När hände detta? När blev vi så vuxna att vi inte längre kan dricka vin till 03.00 o avsluta med ”vi ses imorgon klockan 7…” När slog vardagen sina klor i oss så pass att vi inte längre kan ses tre gånger i veckan? Inte ens 1? När blev ens inkorg fylld med ”shit vad längesedan vi måååste verkligen ses”- meddelanden? När började man skicka dem själv – utan att föreslå datum, bara för att man vet att man varken hinner eller orkar de närmaste 4 veckorna?

 Och NÄR blev det så att man hittade ett – men endast ett – datum att umgås på… fram till April?

Nu fattar jag varför Sex and the City slog igenom så sjukt fett. Det hade inget att göra med snubbar, sex eller kläder. Eller ens N.Y. Det som satte sig hos alla brudar i ”30 nånting åldern” var helt enkelt den underbara förljugna drömmen om att kunna träffa sina tjejkompisar, närsomhelst… hursomhelst… Ah.. Frukostkaffe… Lunchdate.. Shopping och riktigt barhäng.. Bättre än sex. Och svårare att få till!

 Anyyyywaayys.. Jag saknar er.  Mycket. Men vill ni mig något så är jag i Härnösand och Sudan å kanske Kenya (om dom slutar slåss) den närmaste månaden så vi kan tyvärr inte ens dricka kaffe. 

Puss /lill g’, väry bizzy and impårtant