Att försöka bli professionell utvärderare är inte lätt. Efter att forskarna har utvärderat utvärderingen i samhället, konstaterar de att läget inte är helt gott. Till den rimliga användningen av en utvärderingen att informationen används till nått exempelvis ett beslut måste numera gemene man utvärdera om inte utvärderingarna används i t.ex legitimerande, taktisk eller rituell användning. De betyder i klartext att man inte är intresserad av informationen i utvärderingen utan att folk bryr sig så lite att det funkar att använda sig av det faktum att en utvärdering har skett alternativt accepterar en hänvisning till att utvärdering pågår som skäl att inte fråga mer. Den mest extrema formen är den rituella användningen som i princip innebär att så länge samhället bär runt på sin utvärderingssnuttefilt så lurar inget monster i mörkret.
Andra spännande saker på utvärderingshimlen är att om man utvärderar hur ofta svenska statens sällan sluga riksdagsledamöter i grupp kramar sin snuttefilt, i stället för att faktiskt se monstret i vitögat och utöva någonting som kan ge en ursäkt för att vi har en parlamentarisk demokrati, genom att lyssna på det oberoende granskningsinstitut som det tog så lång tid för dem att skaffa sig att EU fick gripa in, så kan man komma fram till att de gör det typ lika ofta som de lyssnar på sina egenhändigt ihopknåpade förslag.
Man kan tycka det vara orimligt att utvärderingssamhället på detta sätt orsakar den roligaste av paradoxer – att myndigheten riksdagen skaffade sig för att genom utvärdering säkerställa den goda statsförvaltningens effektivitet får lov att betraktas som inneffektiv. Vem vakar över övervakaren?
Kanske kan man konstatera att man går en lysande framtid till möte. Med så många som vill ha utvärderingar utan att bry sig om vad som står i dem ligger jag i pipen för 2010-talets ”Jag startar en sajt på nätet, vill du pröjsa för lite reklam”-miljonärskap. (Miljardärskap om jag kan tubba någon att översätta mina generiska utvärderingar till exempelvis kinesiska)
Fast sinnes slås ju ner av att jag just har utvärderat en utvärdering gjord av den goda oberoende statsgranskaren och om 13 timmar ska stå för att antingen inte begriper ett dugg av utvärderingsforskningen eller kanske ännu lite troligare – att han inte gjorde det. Man får liksom inte ( i alla fall inte i högre akademiska sammanhang) skriva Bajs som svar på hur kvaliteten var på en utvärdering från högsta ort. Inte ens om man klart definierar kvaliteten enligt konstens alla regler och dessutom tydligt redogör att man kommer bedömma sina ”värdekriterier” på skalan Bajs, Funkar för Janne Josefsson, Trovärdigt – där bajs är att man inte får rätt på nått, FfJJ är att man har koll på vad som var det huvudsakliga syftet med det som man utvärderar men allt annat är tyckeri och trovärdigt är allt annat. För skriver man Bajs raserar man fundamentet som vår representativa demokrati vilar på. Trots att ju mer man ägnar sig åt studiet av samhället och sanningen desto mer börjar man misstänka att bajs vore en tryggare grund att basera systemet på en skock utvärderare.
Allvarligt talat är inte detta det absolut senaste. Det absolut senaste är att jag till en oändlig rad utvärderingsmodeller; helsystemutvärderingen, måluppfyllelsutvärderingen, bieffektsutvärderingen, programlogiken, processutvärderignen, den kvalificerade uppföljningen (ja, den anses av vissa vara en utvärdering) uppföljningen (nej, den är faktiskt för metodologiskt okomplicerad för att få vara utvärdering), Brukarutvärdering, Den Mållösa (eller målfria om man så vill) utvärderingen, intressentmodellen, Produktivitetsutvärderingen, Själv(ut)värdering och den kanske hetaste av de alla just nu den TEORIBASERADE utvärderingen lägger……….”den kåserande utvärderingen”.
Till mina vänner i ankdammen, fellow utvärderarinnor, Sara och Åsa (troligtvis de enda som på allvar kan uppskatta en kåserande utvärdering): Hell systrar, snart lägger galären ut!
